Pockande röster

Kerstin var en kreativ person, och jag tror att hon med sina texter och tavlor ville förmedla något till världen, att hon hade en mängd tankar och känslor som pockade på uppmärksamhet, vars pockande röster hon ville att även vi andra skulle få höra.

Tyvärr drabbades ju Kerstin av bröstcancer vid 39 års ålder. Hon opererades, men det fanns redan metastaser i lungorna och cancern kom därför tillbaka. Kerstin avled på dagen för två år sedan, den 29 maj 2012, 47 år gammal.

In i det sista fortsatte Kerstin att skriva och måla. Jag tror att detta gav henne en fortsatt mening med sitt liv, och för oss som överlevde henne blir detta något som gör att vi kan minnas henne bättre. Jag tycker att det är beundransvärt att hon orkade skriva och måla fast kroppen värkte och orken tröt.

* * * * * * * * * *

Kerstin var enligt eget önskemål inlagd på hospice, en anstalt för palliativ vård (vård i livets slutskede), i ungefär ett halvår innan hon avled. Under denna period besökte jag henne ofta trots att vi inte bodde i samma stad. Samtidigt som det naturligtvis var beklämmande att se hur hon stadigt blev sämre, var det också på vissa sätt en positiv period, konstigt nog. När jag var på besök hos henne kunde jag fokusera all min uppmärksamhet på henne och hennes bekymmer, och kunde glömma mitt eget liv för en stund. Det blev till en vana att resa dit ett par dagar varje vecka, och efter ett tag kändes det nästan som om detta skulle kunna pågå hur länge som helst.

Jag visste förstås att det en dag skulle ta slut, men ändå minns jag tillbaka på denna tid med tacksamhet. Jag är glad att jag fick chansen att göra något bra för min syster när hon hade det svårt, och vi hade också många fina stunder tillsammans detta sista halvår. Trots det hemska och sjuka fanns det en glädje i att träffas och bara umgås. Kerstin var en mästare i att kunna glädjas åt det lilla, och detta var nog en värdefull egenskap under hela sjukdomsperioden. Samtidigt hade hon mycket ångest över sjukdomen, vilket man kan se i en del av hennes dikter.

Under denna period målade Kerstin tre tavlor och skrev en del texter. Hon valde att fokusera så mycket som möjligt av sin allt lägre energi på det som var viktigast för henne; att träffa nära och kära samt att skriva texter och måla tavlor. Hon avstod avsiktligt från en del träning som t.ex. skulle ha kunnat stärka hennes ben så hon skulle ha orkat stå och gå lite längre, eftersom hon tyckte det var viktigare att måla tavlor och skriva än att stå på sina egna ben. Ett klokt val tycker jag, men det kräver styrka och envishet att stå emot sjukvårdens råd.

* * * * * * * * * *

Kerstin skrev några dikter som handlade om när hon vakade vid vår mammas dödsbädd. En av dessa kallade hon ”Pockande röster”. Dikten handlar om när Kerstin sitter vid dödsbädden. Hon hör svalor i närheten som ropar med pockande röster. Kerstin sitter där och väntar på slutet, och till sist tar vår mamma det sista andetaget. Jag tycker att Kerstins dikt är en fin skildring av ett känsligt ämne.

Jag har skrivit ett musikstycke för klarinett och piano, en tondikt kanske man kan säga, som är inspirerad av Kerstins dikt ”Pockande röster”. Jag kallar även mitt musikstycke för ”Pockande röster”, och tycker att den passar bra ihop med Kerstins dikt. Denna dag vill jag hedra Kerstins minne genom att publicera detta musikstycke här.

Musiken finns att lyssna på här nedan. Nedanför musiken finns Kerstins dikt. Till vänster är originalet på svenska, till höger min översättning till engelska. Båda versionerna finns även här på sajten: svensk version, engelsk version.

Avsätt gärna fyra minuter för att lyssna på mitt musikstycke ”Pockande röster”, och läs samtidigt Kerstins dikt med samma namn.

Vila i frid Kerstin.

 

Pockande röster – tondikt för klarinett och piano

Pockande röster Svalorna ropar de ropar på dig skärande skrin sipprar in i fönsterglipan en lätt sommarvind snuddar den beiga sjukhusgardinen, så stel att inte ett veck får liv. Det var många timmar, sedan din feberheta hand kramade tillbaka, men ännu är du här litegrann. Jag håller hårt. Väggklockans tickande ekar i det kala rummet med smutsgula väggar, mäter ut tiden du har kvar. Jag kan svära på att sekunderna stannar upp varje gång du slutar andas. Min blick fixeras på din bröstkorg — där — en minimal hävning — ett andetag ger respit innan det ändas. Svalorna ropar de ropar på dig med pockande röster ”Flyg fritt med oss under den blå himlen. Känn dina vingar växa. Låt luften bära dig i pilsnabb svalflykt. Kom, kom, kom! Svalorna ropar. De ropar på dig. Du lyssnar. Tar avsked. Och lämnar oss. Där utanför hukar en hare. Vakan är över.	Insistent voices The swallows are calling they are calling for you piercing screams seep into the slightly open window a light summer breeze brushes against the beige hospital curtain so stiff that not a crease comes alive. Many hours have passed, since your fever hot hand squeezed back, but still you are here to some degree. I’m holding tightly. The ticking of the wall clock is echoing in the bare room with yellowy walls, measuring the time you have left. I could swear that the seconds are stopping to a halt each time your breathing ceases. My gaze is fixed on your chest — there — a minimal heaving — one breath provides respite before it ends. The swallows are calling they are calling for you with insistent voices “Fly freely with us under the blue sky. Feel your wings grow. Let the air carry you in a swallow’s flight fast as an arrow. Come, come, come!” The swallows are calling. They are calling for you. You are listening. Saying goodbye. And leaving us. Outside, a hare is crouching. The vigil is over.
Dikt: © Kerstin Löthman 2009 Översättning till engelska: Sören Blom