Kerstin - All of me

Tankar, känslor, dikter, prosa, sånger, bilder, råd vid cancer

Pockande röster

Tavla-Kerstin-1

Bubbel | Av Kerstin Löthman, December 2011

Kerstin var en kreativ person, och jag tror att hon med sina texter och tavlor ville förmedla något till världen, att hon hade en mängd tankar och känslor som pockade på uppmärksamhet, vars pockande röster hon ville att även vi andra skulle få höra.

Tyvärr drabbades ju Kerstin av bröstcancer vid 39 års ålder. Hon opererades, men det fanns redan metastaser i lungorna och cancern kom därför tillbaka. Kerstin avled på dagen för två år sedan, den 29 maj 2012, 47 år gammal.

In i det sista fortsatte Kerstin att skriva och måla. Jag tror att detta gav henne en fortsatt mening med sitt liv, och för oss som överlevde henne blir detta något som gör att vi kan minnas henne bättre. Jag tycker att det är beundransvärt att hon orkade skriva och måla fast kroppen värkte och orken tröt.

* * * * * * * * * *

Kerstin var enligt eget önskemål inlagd på hospice, en anstalt för palliativ vård (vård i livets slutskede), i ungefär ett halvår innan hon avled. Under denna period besökte jag henne ofta trots att vi inte bodde i samma stad. Samtidigt som det naturligtvis var beklämmande att se hur hon stadigt blev sämre, var det också på vissa sätt en positiv period, konstigt nog. När jag var på besök hos henne kunde jag fokusera all min uppmärksamhet på henne och hennes bekymmer, och kunde glömma mitt eget liv för en stund. Det blev till en vana att resa dit ett par dagar varje vecka, och efter ett tag kändes det nästan som om detta skulle kunna pågå hur länge som helst.

Jag visste förstås att det en dag skulle ta slut, men ändå minns jag tillbaka på denna tid med tacksamhet. Jag är glad att jag fick chansen att göra något bra för min syster när hon hade det svårt, och vi hade också många fina stunder tillsammans detta sista halvår. Trots det hemska och sjuka fanns det en glädje i att träffas och bara umgås. Kerstin var en mästare i att kunna glädjas åt det lilla, och detta var nog en värdefull egenskap under hela sjukdomsperioden. Samtidigt hade hon mycket ångest över sjukdomen, vilket man kan se i en del av hennes dikter.

Under denna period målade Kerstin tre tavlor och skrev en del texter. Hon valde att fokusera så mycket som möjligt av sin allt lägre energi på det som var viktigast för henne; att träffa nära och kära samt att skriva texter och måla tavlor. Hon avstod avsiktligt från en del träning som t.ex. skulle ha kunnat stärka hennes ben så hon skulle ha orkat stå och gå lite längre, eftersom hon tyckte det var viktigare att måla tavlor och skriva än att stå på sina egna ben. Ett klokt val tycker jag, men det kräver styrka och envishet att stå emot sjukvårdens råd.

* * * * * * * * * *

Kerstin skrev några dikter som handlade om när hon vakade vid vår mammas dödsbädd. En av dessa kallade hon “Pockande röster”. Dikten handlar om när Kerstin sitter vid dödsbädden. Hon hör svalor i närheten som ropar med pockande röster. Kerstin sitter där och väntar på slutet, och till sist tar vår mamma det sista andetaget. Jag tycker att Kerstins dikt är en fin skildring av ett känsligt ämne.

Piano
KlarinettJag har skrivit ett musikstycke för klarinett och piano, en tondikt kan man säga, som är inspirerad av Kerstins dikt “Pockande röster”. Jag kallar även min tondikt för “Pockande röster”, och tycker att den passar bra ihop med Kerstins dikt. Denna dag vill jag hedra Kerstins minne genom att publicera detta musikstycke här.

Musiken finns att lyssna på här nedan. Jag har även lagt upp en sida för musikstycket på min egen blogg. Där finns även noter att ladda ner.

Nedanför musiken finns Kerstins dikt. Till vänster är originalet på svenska, till höger min översättning till engelska. Båda versionerna finns även här på sajten: svensk version, engelsk version.

Så avsätt gärna fyra minuter för att lyssna på mitt musikstycke “Pockande röster”, och läs samtidigt Kerstins dikt med samma namn.

Vila i frid Kerstin.

 

Pockande röster – tondikt för klarinett och piano

Svalan

Pockande röster

Svalorna ropar
de ropar på dig
skärande skrin
sipprar in i fönsterglipan
en lätt sommarvind
snuddar den beiga
sjukhusgardinen,
så stel
att inte ett veck får liv.

Det var många
timmar,
sedan din feberheta hand
kramade tillbaka,
men ännu är du här
litegrann.
Jag håller hårt.

Väggklockans tickande
ekar i det kala rummet
med smutsgula väggar,
mäter ut tiden
du har kvar.
Jag kan svära på
att sekunderna stannar upp
varje gång du slutar andas.

Min blick fixeras på din bröstkorg
— där — en minimal hävning —
ett andetag
ger respit
innan det ändas.

Svalorna ropar
de ropar på dig
med pockande röster
“Flyg fritt med oss
under den blå himlen.
Känn dina vingar växa.
Låt luften bära dig
i pilsnabb svalflykt.
Kom, kom, kom!

Svalorna ropar.
De ropar på dig.

Du lyssnar.
Tar avsked.
Och lämnar oss.

Där utanför hukar en hare.
Vakan är över.

Insistent voices

The swallows are calling
they are calling for you

piercing screams
seep into the slightly open window
a light summer breeze
brushes against the beige
hospital curtain
so stiff
that not a crease comes alive.

Many hours
have passed,
since your fever hot hand
squeezed back,
but still you are here
to some degree.
I’m holding tightly.

The ticking of the wall clock
is echoing in the bare room
with yellowy walls,
measuring the time
you have left.
I could swear
that the seconds are stopping to a halt
each time your breathing ceases.

My gaze is fixed on your chest
— there — a minimal heaving —
one breath
provides respite
before it ends.

The swallows are calling
they are calling for you
with insistent voices
“Fly freely with us
under the blue sky.
Feel your wings grow.
Let the air carry you
in a swallow’s flight
fast as an arrow.
Come, come, come!”

The swallows are calling.
They are calling for you.

You are listening.
Saying goodbye.
And leaving us.

Outside, a hare is crouching.
The vigil is over.

Dikt: © Kerstin Löthman 2009
Översättning till engelska: Sören Blom

Updated: 15 maj 2017 — 22:33

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kerstin Löthman © 2012-2019 Frontier Theme