Stormöga

I stormens Öga
har jag rett mitt Bo.
Då och då
sliter sig en vindtest
och trasslar sönder
mitt skydd.
Lämnar mig naken
i stormens kyla.

Då bygger jag mig
ett nytt näste,
i centrum av
tornadon.
Där stillhet råder.
Och lycka
i små ting.
Stör inte
mitt vara.

Ljuden gör mig trasig.
Ljuset smärtar mina ögon.
Nålarna hackar min hud.
Tumörerna trycker sig ut
som djupt illamående.
De bankar och stångar
mot revbenens motstånd
och leverns svullna eftergivlighet.
Ockuperar min luft.
Stjäl mina lungor
och lär dem att
hosta, hacka, väsa o vina
i hes trångboddhet.
Borrar sig in
i kotor som brister
under tysta skrik.

Då reder jag mig ett bo
i stormens öga
Rör mig inte,
det rubbar en skör balans
av smärtor.

© Kerstin Löthman 2011