I stunden

Jag är inte rädd att allt är slut
när livsgnistan släcks ut.
Jag är rädd att livet fortsätter.
Att ingen vila,
ingen frid
finns.
Ändå vill jag ha mina kära
döda här hos mig till tröst
när jag behöver…
Öppnar mitt sinne och det
blir som en konformad
aura (likt ljuset från en ficklampa)
Tar in himlen
Där är glädje, frid och helhet.
Tid irrelevant
Alltet är
inget mer

Jordelivet tröttar mig
till vanställdhet

© Kerstin Löthman, mars 2012, på hospice