närapå krossar huvudet
mot gråstenen
och mina blinda fiskögon
blundar utan ögonlock
i en smärtreflex så stark
att grönflimrande galla
tvingar upp broskmunnen
till en spasmodisk
tugga luft
av motvilja
Nästa hårda snärt
kommer inifrån
min fiskkropp
utanför viljan till liv
en hård klatsch
av fiskstjärt som
spärrar ut sig i
vacker solfjädersform
tunna, grannt röda
ofint mejslade ben
snärtar igen och igen
och skapar obarmhärtiga
tecken av fiskhuden som
är stinkande slem och
silverfjäll.
Gråstenen svartnar av
tysta skrik.
Ännu ett ljudlöst skrik
ur min fiskmun
drar in syret
i en enorm glupskhet
Ljud och ljus rusar
skoningslöst in i mitt domnande väsen,
Rusar ett plötsligt bultande
hjärta mot ytan till fiskkroppen på sten.
Bort från stängda mörkergrottan
där bara vilse fanns.
Ingen ljuv död.
Men vem, var, hur
är jag?
Fisk så silvrigt elegant
och slemmigt motbjudande.
Vem tvingade fram
det desperata andetaget
i nöd ur min livlösa
fiskkropp?
Hungern efter
en tugga liv?
Livets pris är smärta
Inte att välja själv
Något utanför tvingar
© Kerstin Löthman, mars 2012, på hospice