Kramar min vassa gråa lilla nalle med slankiga tjocka ben. Kärleken gör ont, sticker och värmer på samma gång.
Älskar dig som jag älskar mig själv. Jag vet att du är levande, ditt hjärta bultar därinne. Dina blanka svarta knappögon ser på mig. Din svarta garnmun är mjuk, varm och blöt – därinne.
Sätter dig i gräset vid körsbärsträdets fot. Trädet är ännu litet, men för dig är det en mäktig stam att vila ryggen emot.
Knipsar av tuggor av din päls. Saxen är slö, det blir bara tussar kvar.
Det är ett prov på din kärlek. Du ska visa att du lever. Min förvissning, min tro är stark. Pälsen växer redan. Jag hör hur den stiger upp ur hårrötterna. Livskraften är stor. Jag vet att du lever, att jag lever. Vi älskar varandra. Nu och för alltid.
Du sitter i mitt fönster, samma stickiga päls där spåren av den slöa saxen är kvar. Samma garnmun och svarta blanka knappögon.
Tjocka slankiga ben.
Jag älskar dig, Grynet, min barndomskärlek. Min tröst. Dig som jag fick krama hur mycket jag ville – bara jag stod ut med – accepterade – att du var vass (stickig i pälsen).
© Kerstin Löthman 2007