Plockar en bukett
till far
backsippa med ludna blad
lena under mina fingrar
gökärt och kärringtand
kråkvicker och fibblor
rallarrosen, flammande
i solskenet
blå skogsvioler
gullviva och liljekonvalj
skräppa, stensöta och blodrot
hundäxing, tuvtåtel och timotej
Porsdoften som fyller sinnena
hjortron och karljohansvamp
tranbär och sileshår
varje bräcklig röd liten
stängel bär en klibbig droppe,
flugorna fastnar ;stretar för att komma loss.
Lummer, hassel och björk
vinden som rufsar fars vita hår
han vilar sittandes på en lavtäckt sten
(lämnad av isen långt tillbaka)
skuldra mot skuldra
med mig
barnet
som hör ekorrens tjatter
ser ormvråken sväva
lär mig känna igen
koltrast, bofink och gulsparv
på deras sång.
Rördrommens tutande
enkelbeckasin och fiskgjusen
som dyker
silverglittrande fisk
genomborrad och upplyft
av sylvassa klor
Havsörnen som landar i
sitt bo av grova kvistar, matar sina ungar
Kungsfiskaren – blixtrande turkosblåhet
Storlommens ödsliga rop
tranans forntids skri
pärlgrå som vattendropparna
i daggkåpans skål av blad
silvervatten
Allt far skänkte
Plockar jag och
fogar in i
buketten med ängsblommor
och lägger varligt
på kistan
inom mig
hör jag
klarinettens mjuka toner
som porlade i vårt slitna kök
här övades skalor
och trollades fram melodier
Skrattet och gråten
alltid så nära
alltid
så
nära
är far
han bor i skogen
bultande hjärtslag
inuti träden jag kramar
han visar sig i olika skepnader
vinkar med stjärten som
flugsnappare, svart och vit
näbben fullproppad med flugor
(mat åt ungarna)
lägger en osynlig arm om mig
bara närvarons värme
är verklig
gråter mot hans axel
som är skrovlig bark på en tall
han hoppar förbi i gestalten av en hare,
sitter hopkurad och ser på mig
länge, talar utan ord
lyfter jublande mot himlen
i lärkans sång
och förmår mig att blicka uppåt
tar med sig min skuld
och ropar
att jag får leva och njuta
utan att bära de andras sorg
till far
backsippa med ludna blad
lena under mina fingrar
gökärt och kärringtand
kråkvicker och fibblor
rallarrosen, flammande
i solskenet
blå skogsvioler
gullviva och liljekonvalj
skräppa, stensöta och blodrot
hundäxing, tuvtåtel och timotej
Porsdoften som fyller sinnena
hjortron och karljohansvamp
tranbär och sileshår
varje bräcklig röd liten
stängel bär en klibbig droppe,
flugorna fastnar ;stretar för att komma loss.
Lummer, hassel och björk
vinden som rufsar fars vita hår
han vilar sittandes på en lavtäckt sten
(lämnad av isen långt tillbaka)
skuldra mot skuldra
med mig
barnet
som hör ekorrens tjatter
ser ormvråken sväva
lär mig känna igen
koltrast, bofink och gulsparv
på deras sång.
Rördrommens tutande
enkelbeckasin och fiskgjusen
som dyker
silverglittrande fisk
genomborrad och upplyft
av sylvassa klor
Havsörnen som landar i
sitt bo av grova kvistar, matar sina ungar
Kungsfiskaren – blixtrande turkosblåhet
Storlommens ödsliga rop
tranans forntids skri
pärlgrå som vattendropparna
i daggkåpans skål av blad
silvervatten
Allt far skänkte
Plockar jag och
fogar in i
buketten med ängsblommor
och lägger varligt
på kistan
inom mig
hör jag
klarinettens mjuka toner
som porlade i vårt slitna kök
här övades skalor
och trollades fram melodier
Skrattet och gråten
alltid så nära
alltid
så
nära
är far
han bor i skogen
bultande hjärtslag
inuti träden jag kramar
han visar sig i olika skepnader
vinkar med stjärten som
flugsnappare, svart och vit
näbben fullproppad med flugor
(mat åt ungarna)
lägger en osynlig arm om mig
bara närvarons värme
är verklig
gråter mot hans axel
som är skrovlig bark på en tall
han hoppar förbi i gestalten av en hare,
sitter hopkurad och ser på mig
länge, talar utan ord
lyfter jublande mot himlen
i lärkans sång
och förmår mig att blicka uppåt
tar med sig min skuld
och ropar
att jag får leva och njuta
utan att bära de andras sorg
© Kerstin Löthman 2009