Jag bygger mig ett bo i solen,
Kurar ihop min skörhet inuti mjuka varma täcken.
Gråter ut tårarna.
Andas ångesten.
Håller om mig.
Vaggar mig- smeker kinden.
Längtar efter en mamma – som inte fanns på det viset – i jordelivet
Sorg, sorg, sorg,
flödar över.
Kurar ihop min skörhet inuti mjuka varma täcken.
Gråter ut tårarna.
Andas ångesten.
Håller om mig.
Vaggar mig- smeker kinden.
Längtar efter en mamma – som inte fanns på det viset – i jordelivet
Sorg, sorg, sorg,
flödar över.
Pappa kom nyss förbi, satte sig på altanräcket och vickade på stjärten.
Idag var han en svartvit flugsnappare,
fick mig att le.
Han tröstar mig ofta,
i lövens sus,
regndroppars skönhet
applicerade på svällande pionknoppar
och vippande gräs; rödsvingel och tjock frodig timotej.
Midsommarblomster i violett.
Människans ensamhet instängd i en kropp.
Samtidig i gränslös gemenskap!
När porerna öppnas…
© Kerstin Löthman 2009