Vandrar i regn så finfördelat att det svävar som dimma, små, små regndroppar i luften. Irlandsregn, andas man in. Smaken är lite salt så här nära havet. Allt är mustigt grönt, varje skrovlig sten övervuxen med mossa invid vippande grästuvor. Inga träd hakar fast blicken. Horisonten ligger fri. Det blygrå havet möter himlen i en tunn silverstrimma.
Skummande hårda vågor som rullat obehindrat tusentals kilometer över öppet vatten från Amerikas kust, krockar i fräsande kaskader med de svarta klipporna som stupar lodrätt ner i Atlanten. Cliffs of Moher. Motsatsen till de väna mjukt inbjudande Cliffs of Dover…Kantigt massiva Cliffs of Moher repellerar vattenmassorna med en sådan urkraft att farliga vindar bildas vid stupen och drar då och då ned en oförsiktig vandrare i djupen att slås sönder och samman, fången i kampen mellan klippor och turbulenta monstervågor.
Vi börjar vår vandring nära vattenbrynet och släntrar sakta utmed den smala stig med blottad brunröd jord som löper helt nära kanten av stupet. Redan här svindlar det för blicken när man beskådar de höjder vi ska bestiga. I min sko har jag ett gruskorn som när dagen är slut kommer ha nött upp en skavblåsa under hela främre fotsulan så jag kommer att linka på yttersidan av foten. Obehaget känns ändå väldigt avlägset i dessa tomhetens öde vidder. Vinden blåser ut tankarna och jag svävar med måsen som glidflyger så nära att jag kan sträcka ut handen och röra vid den utan ansträngning. Fågeln fixerar mig med gul blick – och störtdyker – fången i blicken följer jag med och faller, faller i berusande tyngdlöshet – dras oemotståndligt mot djupet.
Gräset skär in i handflatorna och lämnar röda märken i huden. Krampen tonar sakta ut och händerna släpper sitt grepp. Framåtlutad med blicken ner i jorden, fixerar jag en myra som släpar ett strå med sig. Hasar bakåt på stussen. I säkerhet lutar jag ryggen mot varningsskyltens metallstolpe. Texten lyder: ”Dangerous winds, keep a safe distance”. Svartblanka bokstäver i kontrast mot skrikigt gul alarmfärg. Andas. Salt regn. Huden fuktas.
Rytmen i steget, monotonin, renar sinnet och håller oss fast vid jorden och den vindlande stigen. Ingen av oss går nära kanten igen. När hungern gnager är det skönt att krypa under regnskyddet och inmundiga medhavd matsäck, bröd, ost, röda äpplen och hett te. Vid utkanten av synfältet skymtar en uråldrig borg, byggd av enorma grovhuggna stenblock i grått. Borge vaktar sitt land. Längst ut på udden balanserar den. Hur länge dröjer det innan klippan eroderats så mycket att människans fäste rutschar med och uppslukas av oceanen?
Ännu har vi flera timmars vandring framför oss, så vi packar ihop vårt gepäck i ryggsäckarna, makar upp bördan i rätt läge och börjar gå. Vi möter ingen människa – bara fåglar och myror visar sig. Efterhand blandas vindens sus och vågormas brus med svaga fragment av människoljud. Mullrande motorer, ekon av röster tränger sig in i vårt fridfulla, tidlösa tillstånd.
Borgen är fylld av souvenirbutiker med skräp i grälla färger, en matservering och framförallt turister i förvirrad trängsel. Medan vi står på krönet och ser på vyn, stannar en buss var femte minut och släpper ut stressade människor som snabbt tar ett foto eller två och rusar iväg, köper en souvenir och så rullar bussen vidare. Så kan de picka av en sevärdhet till på listan. Men var de verkligen där?
© Kerstin Löthman