Kerstin - All of me

Tankar, känslor, dikter, prosa, sånger, bilder, råd vid cancer

Italien

Sitter på verandan, mörker runtomkring.
Har som ett eget upplyst rum. Väggarna är fikonträd och änglatrumpeter, stora som träd.
En fågel ropar var tredje sekund. Varje gång samma flöjtton.
Cikadornas svirr, en jämn ljudmatta i bakgrunden.
En lätt kvällsbris svalkar dagens hetta.
Ödlan sjunker in i stenen.

Igår, var vi på resa. 40° varmt, bilköer, vansinnestrafikanter, skiftande vackert landskap, gröna kullar, berg med marmorbrottssår, silvriga olivlundar, blommande örter i sprakande färger, Bougainvillea i lila och scharlakansrött.

Alla är trötta – stämningen skiftar mellan uppsluppna skämt och skratt, till irritation och småsurt gnabb.

Mörkret kommer. Vi åker fel, gång på gång. Förvirring kring vägskyltar och vägbeskrivning. Åker och åker, gång på gång återvänder vi till samma plats vi kom från.

Cirklar.

Ur mörkret stiger ljus. Upplysta hus svävar i luften.
Drömkänslan blir starkare. Svaga skuggor av bergens konturer.
Värmediset från dagen suddar linjerna.

Plötsligt
I en by.
En scen framträder.
Gatlyktans sken lyser upp en rundel.
Asfalt och grus.

På marken ligger två människor på rygg. Enda rörelsen är framhjulet på vespan som snurrar sakta. En massa av människor står där flera meter ifrån.
Publiken.

Vår bil stannar. Knäpper loss bältena. Hinner tänka – Nej, ska vi behöva ta hand oom det här.
I och med att dörren öppnas befinner jag mig i en vägg av skrik.
Springer.

Först är pojken med svarta hjälmen. Stilla på rygg. Överkroppen ligger på vasst grus.
Blodet.
Ansiktet.
Armarna.
Tungan sticker ut mellan tänderna.
Blålila i ansiktet.
Han andas inte.

Någon meter fram ligger den andra pojken på rygg. MC-hjälm. Blodiga luftbubblor ur munnen. Jag ropar – Han andas.

Till höger silverfärgad personbil med vänster sida intryckt. Kvinna skriker sitter i högra sätet. Någon är framme där.

Tittar upp – ser min syster komma, viftar att hon ska skynda sig.
Så är hon där.
Jag väntar en sekund, P visar att vi ska lägga pojkarna i framstupa sidoläge.
Skriken vibrerar i öronen.
Pojkarna är tysta.

Jag vänder pojken så han ligger på vänster sida och håller hans huvud så stilla det går.
Känner ingen smärta i min vänstra arm som är stukad och bandagerad.
Jag ser inga stora sår som pumpar fast han är så blodig.
Pojken börjar andas!
Jag öppnar spännet på hjälmen och drar försiktigt av den.
Håller huvudet stilla.
Nacken rak.
Han har kort svart hår som han stylat med hårgelé så det står upp.
Huden är len som persika med en färg som caffe latte.
Svarta ögonfransar – börjar darra.
Fladdrande blick.
Halvslutna ögon.
Stönar och tar sig åt vänstra revbenen. Ljusgråa vassa stenar skär in i huden på den arm han har under kroppen.
Han börjar fäkta med armarna – rör på benen. Tänker att – Bra ingen större ryggmärgsskada!

Stark känsla av glädje och kärlek till pojken, sköljer igenom mig.
Håller hans huvud, hans liv i mina händer.
Blodet har så vacker röd färg.
Jag ropar i dunket av skriken.
“Cushion – hämta något att lägga under huvudet och armen”
Stenarna är vassa.

Hör hur P skriker No, No, No med skärande stämma omväxlande med calme, calme, men alla bara skriker.

En kvinna (mamma kanske) finns hos mig och pojken. Sitter på huk. Ropar Bruno, Bruno med pockande röst. Smeker honom – försöker lugna.
Jag stryker hans panna. Blod smetas ut. Bruno stönar och försöker sätta sig upp.
– Calme, calme säger jag och försöker få honom att ligga ner.
Kan inga ord som han förstår. Skadorna kan ju förvärras. Vanmakt. Jag behöver något mjukt att lägga under honom.
Stenarna skär honom.

Tidigare bild.

Vespan ligger på sidan i en pöl av bensin. Den andra pojkens fot ligger under framhjulet. Han har vita, prydligt knutna gymnastikskor.
Pekar och ropar på P:

        Dottore, medico   –   –   –   –   –  

Skriken vibrerar i natten.
Bruno vrider sig oroligt, stönar.
Flackande ljus.

Plötsligt är ambulansen där. Dörrarna slås upp. En sjukvårdare kommer fram till mig, Bruno och kvinnan. Han sätter en hård plastkrage runt halsen på Bruno. Först kommer den snett för den halkar runt av blodet. Ambulansmannen går iväg utan ett ord.
Hela tiden håller jag Brunos huvud, nacken rak. Skulle jag släppa blir det en knyck på nacken.
Då kan han dö.
Det vet jag – men varför lämnar vårdaren mig?

Ambulansmannen är fort tillbaka med en hård bår. Bruno rullas över på rygg. Höger arm hamnar under båren. Jag lutar mig fram för att flytta armen. Mannen puttar bort mig bryskt.
Utan ett ord.
Jag andas ut – reser mig och kliver bakåt.
Tänker – Jag kan inte göra mer nu.
Jag har gjort vad jag kan. Pojken lever, det är allt som betyder något.

Ser en annan vitklädd man undersöka med ett instrument munnen på den andra pojken, som sitter upp nu. P står bredvid, vi ser på varandra.

Jag ser ner på min bandagerade arm. Bandaget är indränkt i blod. P och jag går över gatan, skjuter upp svängdörrarna till ett café/restaurang.

Där inne är det rent och svalt. Golvet är av ljus marmor. Bakom en glasdisk står en vacker, mörkhårig slank flicka.

Hon ser på oss, fryser liksom mitt i en rörelse och ser förskräckt ut. P och jag visar med gester att vi vill tvätta oss.

Snabbt för hon oss in i ett rum med två vita tvätthoar. I spegeln ser jag att min turkosa linneblus är förstörd. Vränger den av mig och knycklar ihop den till ett blodigt bylte tillsammans med bandaget. Kastar alltsammans i papperskorgen och stänger locket om det.

Står i BH och sköljer och sköljer, armar, händer, hals, ansikte till blodet inte syns längre.
En tanke far genom huvudet. “Hoppas han inte har HIV.”

Liten tjock farbror i svettig ljus t-shirt kommer in. Han ler stort och säger Salve! Salve! och klappar P på axeln. Hans skägg är grått. P berättar att han har hjälpt henne med den andra pojken.

Jag tar sonens blågula fotbollströja på mig. Han gav mig den innan vi gick in.
Såg stolt ut. Han hjälpte till att dra undan mopeden från pojkens fot.

Ambulansen åker, sirenerna är på.
Vi sätter oss i bilen, darrar lite.
Andas.

En man kommer genast fram och gestikulerar argt att vi ska flytta bilen så att han kan köra iväg sin bil.
– Besvikelse. Vi ser på varandra. Barnen gråter.
Kan vi inte få hämta oss lite när vi just räddat liv?

Polisen visar att vi kan åka. Viftar iväg oss som en svärm irriterande flugor.
Vi rullar iväg.
Det är krossat glas på vägen.

Senare upptäcker jag att mina byxor har blodfläckar.
En röd glasskärva sitter fastklibbad.

Dagen efter tvättar jag byxorna och handledsstödet. Gnuggar hårt med en nagelborste.
Vattnet är mörkrött.

© Kerstin Löthman

Kerstin Löthman © 2012-2019 Frontier Theme