Hettan bränner genom sandalsulorna. En varm vind smeker om benen och svalkar en aning. Fingrarna smeker graffitin, känner skrovliga, knottriga tecken. Graffitin som skrevs för 2000 år sen. Könsord och sexuella inviter mest. Ett och annat hjärta med kärleksparets namn. Fingret följer konturen av ett hjärta. Här stod du som jag i samma rörelse. Andades – blodet brusade i dig som det nu gör i mig igen. Hjärtslag fyllde ditt bröst med liv, som det gör nu i mig igen.
Solljus, vitt hår, dammkorn svävar stilla ett och ett. Ljuset flödar in i huset via ett taggigt hål. Jag tittar in – det känns som ett intrång fast ingen bott här på 2000 år. Så ser jag dig. Du ligger på golvet, i dammet. Knäna uppdragna mot hakan. Armarna som ett skyddande värn för ansiktet. Kvävdes du till döds av giftiga vulkanångor? Eller brändes du sönder i vitglödande smärta? Ber en bön för dig – om frid och att din död var uthärdlig. Brinnande lava på mina händer…
En barnahand, klibbig och svettig i min hand. Kramar hårt. – Mamma, varför gråter du?
Tårarna droppar från hakan och väter bröstet. Jag ser på mitt barn med ögon blå. Vi omfamnar varandra. Ditt hjärta slår lugnt och stadigt mot mitt. Mitt kött o blod, dallrande av liv.
© Kerstin Löthman