Jag har inget klart minne av hur mormor såg ut, men jag minns hur hon kändes.
Hon var trygghet och värmen från den sprakande vedspisen och lukten av såptvättade hemvävda mattor. Skrapet av spiselkroken när den häktar i vedluckan eller grythålen.
Brandgula gnistor dansar därinne när jag med darrande barnhänder matar elden med torr späntved.
Knoppen är lindad av metalltråd och luckan är tung, jag tror jag trycker på med axeln. Ytan är skrovlig.
Grånade hårstrån hopsamlade i en knut i nacken. Förklädet med smala ränder i blått, vitt och svart har hon knutit ihop med flärpar i ryggen.
En klar glaskanna står på det repiga köksbordet av trä. Hennes knubbiga händer, valkiga av hårt arbete, vippar ner en röd flod i ett stort glas med gröna hjärtan. Det bildas en virvel och små bubblor stiger mot ytan.
Jag når precis runt glaset med mina små händer och lyfter upp det utan att spilla.
Solvarma hallon.
Mormor.
© Kerstin Löthman 2009