Kerstin - All of me

Tankar, känslor, dikter, prosa, sånger, bilder, råd vid cancer

Järnvägar

Det var två hus mellan hennes och järnvägen. När tågen passerade skakade huset. Alla var vana och tänkte inte så mycket på det.Det var flera spår för det var stambanan. Om man lade örat mot rälsen kunde man höra om ett tåg var på väg i god tid. På sommaren värmde den lena metallen örat. Man förstod ju att metallhjulen, slipade rälsen så den blev så där brun, och skön att ta på.

Under träplankorna, som rälsen var fastspikad i, fanns massor av kantiga, glittriga stenar. Barnen brukade samla dem för de var så vackra. Man fick använda båda händerna för att bära en sten. Ibland lade de stenen på spåret och gömde sig sedan i slänten för att se vad som skulle hända när nästa tåg kom. Det kittlade lite i magen att tänka sig att det kanske skulle spåra ur. Det hände aldrig. Stenen bara flög i väg – och träffade ingen som tur var.

En hund blev påkörd och dog en gång. Ingen av barnen såg det. Föräldrarna ville att kommunen skulle bygga ett högt staket så inte barnen kunde leka på spåren. Så en gång om året radade barnen upp sig för att bli fotograferade av lokaltidningens reporter, som skrev några rader. Det var roligt att komma i tidningen tyckte de. Något plank blev det aldrig. Fast när det byggdes ett nytt bostadsområde intill så fick de bullerplank. Det var väl mer noga med de barnen.

På andra sidan järnvägen fanns ett snickeri. Där fanns gigantiska råttor och stora snår med brännnässlor. En gång skulle hon hjälpa en skrynklig gammal tant att leta efter hennes katt. Flickan halkade ner i ett dike med nässlor och brände båda benen. Vinden svalkade och lindrade när hon sprang fort, men hon kunde inte springa för evigt förstås… Hela natten baddade hon med Salubrin och det sved som eld. Det gick inte att se var utslagen började och slutade. Allt var bara svullet och rött och flickan kände sig febrig. Tanten sa inte ens tack!

Flickans egen katta, med blank svart päls, var en skicklig jägare. Hon kom hem med både fåglar, ödlor, illasmakande näbbmöss och en gång en brun råtta som var lika stor som hon själv! Råttans svans var alldeles kal och äcklig. Pappa tyckte inte om att kattan tog fåglar för han var fågelskådare och naturvän. Med möss och råttor var det annorlunda. Det var ju skadedjur sade han. Den lurviga katten Jesper brukade ligga på pappas axlar och värma honom när han tittade på TV och satt i sin favoritfåtölj. Båda gillade det.

Flickan drömde ofta om järnvägen. I drömmen brukar hon fastna med skon och kämpa som tusan för att komma loss, samtidigt som ett tåg närmade sig i fjärran. När hon så hade vridit loss foten, befann hon sig på något mystiskt sätt plötsligt på en bro. Där fanns ingen möjlighet att hoppa eller klättra ner och det var för smalt på sidorna för att stå fri för tåget. Hon insåg då att enda chansen var att lägga sig ner mellan spåren och på så sätt komma under tåget. När hon lade sig ner snuddade axlarna vid rälsen på var sida och hon insåg med fasa att spåret var för smalt… Tack och lov vaknade hon alltid då – och slapp bli överkörd. Phuuui!

© Kerstin Löthman 2009

Kerstin Löthman © 2012-2019 Frontier Theme