Kerstin - All of me

Tankar, känslor, dikter, prosa, sånger, bilder, råd vid cancer

Monolog till mor

Smekte du nyss min kind? Kände jag varsamma fingertoppar massera mina ömma nackmuskler?
Är du vacker nu? Inifrån och ut? Är allt fult och elakt avskalat?
Är du en ängel mamma? Vågar jag ta emot dig?
Förlåta dig?
Förlåta mig?
Ty de tu äro ett…

Jag är rädd att möta dig – att möta mina egna tillkortakommanden. Att du ska vara arg; för att jag berättat om din inkompetens som mor. Din vanvård av mig och min lillalilla syster. Jag bär på henne – fast hon snart är fyrtio.
Mitt ansvar är det att läka henne/min dotter/dig och mig som är hon och sig själv och lillalilla flickan.

Jag är arg på dig – mitt i en sårig längtan.
Längtan; som överfaller mig med en kniv i ryggen när jag gjort mig fri.
När jag är tröstande mamma till mig själv och mitt barn,
hugger du min rygg. Min bild av dig.

Visst fanns det som var gott – men det mesta var sjukt och ruttet…

Varför är jag inte arg på far? Han var ju frånvarande, egoist, och sårade mig ofta.
För att han bar glädjen, såklart! För att han sade förlåt, till slut! För att han bor i all skönhet och visade mig den! För att han visade stolthet och kärlek, på gamla dar!
För att hans stora mage guppade så härligt när han skrattade och han alltid såg ut att le!
För att han kommer och tröstar mig med en varm närvaro – även i döden.

Mamma, det gör för ont!
Saknaden är för stor.
Vänta tills jag kallar på dig! En dag; förlåt?

© Kerstin Löthman 2010

Kerstin Löthman © 2012-2019 Frontier Theme