Min far, som var en liten pojke då, satt i skolbänken längst fram i salen. Ändå såg han inte att läsa vad som stod skrivet på svarta tavlan. Han ägde en dyrgrip, en enkel lådkamera. Den var hans stora glädje och han häpnade över hur skarpa bilderna blev. Fast verkligheten var så suddig. Först vid synundersökningen vid rekryten fick han veta att han led av en kraftig närsynthet.
Skånsk dialekt, eller för den delen danska avskydde han. Kan det ha att göra med att han låg inkallad i Skåne under kriget?
Han avskydde lumpen, befälen som njöt av att plåga meniga soldater. Far berättade hur de en gång fick vada över en å med isvatten upp till midjan och sedan marschera vidare i blöta kläder som snart stelnade till is i kylan, Bron, som var intakt, fick de inte använda.
Han skrapade bort möglet på lingonsylten och åt. Mat kunde aldrig kastas. Kylskåpet dignade av matrester – stadda i mer eller mindre förruttnelse. Han åt för mycket, med stor glupskhet, så länge det fanns något på faten. Tröstade sig med choklad framför TV:n. Hävde sig fram, först att ta tårta. Kunde vara en fjärdedel fast tio skulle dela. Såg han inte det? Att andra blev utan?
Far nämnde en gång att de understundom haft ont om mat när han växte upp. ”Det fanns inte ens salt till potatisen. Potatis var det enda vi hade …….”
Hungern märkte honom för livet. Åt som en utsvulten trots överflödet av mat. Åt sig till fettigenproppade kärl som ändade hans liv i en hjärninfarkt.
Lilla pappa……………….
© Kerstin Löthman 2007