Jorden är lite kall och tilltrampad. Den smetar sig fast på mina knottriga knän. Jag drar kjolen över benen för att inte frysa. Ser mig försiktigt omkring. Skymtar huset genom lövverket. Sitter i mitt eget lövrum i den förvuxna häcken med stora, ljust gröna hjärtformade blad. Ingen kan se mig här. Försiktigt öppnar jag locket på plåtburken för att inget ljud ska höras och avslöja mig. Burken är gul som guld med små röda blommor påmålade.
Jag tycker den är vacker. Nerstoppad i burken är mina godsaker och hemliga skatter. En svart lakritstoffel smälter sakta på tungan. Alldeles stilla njuter jag av den salta lakritssmaken. Ser på ett blad, nervtrådarna som bildar ett nätverk. Tänker mig att det är en karta över en för mig okänd stad. I min burk skimrar juveler, blåa safirer, gula topaser, röda rubiner och gröna smaragder som glittrar i solljuset. Ingen mer än jag kan se dem.
Njuter av deras vackerhet. Jag trycker dit locket, det tar emot för det är något tillbucklat. Skjuter in det under rabarberbladen och är noga med att ingenting guldgult kan skymtas.
Kryper ut genom den trånga lövtunneln. Några vassa grenar rispar mig på ryggen. Det svider till när blodet kommer. Ändå ler jag förnöjt och hemlighetsfullt. Ingen har sett mig. Ingen känner min hemlighet – mitt hemliga rum. Bara mitt.
© Kerstin Löthman 2007