Så här var det – så vitt jag vet. Er morfars farfar hette Frans. Frans Jonsson. Han tog värvning som knekt och då fick han heta Blom istället. Soldatnamn skulle klinga kort och rappt, det skulle inte kunna förväxlas med någon annan. Livsviktigt i fält, kan jag tro. Frans gifte sig med Matilda och sadlade om till smed.
Oklart i vilken ordning. De bodde i Hacksta By, utanför Västra Vingåker. Där byggdes den första smedjan. Sonen Elis tog över rörelsen efter sin far, men först arbetade de tillsammans. Frans var liten till växten och hård i sitt sätt. Elis var lång och stilig, men mild i sättet.
När bönderna hade kört sönder plogen eller harven i brådaste tiden kom de och bad om hjälp. Frans var ogin och ville inte göra det med detsamma.
I smyg ordnade Elis lagningen. Den ”snälla” av de två, Elis, gifte sig med Ellen. Ett fruntimmer med skinn på näsan. De bodde så eländigt att vinden ven genom väggarna och råttor var det överallt.
Ellen blev ordförande i socialdemokratiska kvinnoförbundet och satt i kommunfullmäktige, så statarunge hon var. Hon drev frågor om rinnande vatten och värdiga sanitära förhållanden. Hennes och andra ”kamraters” kamp njuter vi frukterna av idag. De hyrde alltså ett gårdshus på Västergården.
Rödmålat på den tiden. I kökssoffan födde hon barnen. Lennart, Robert och tvillingflickorna Anna-Greta och Anna-Britta – lika som bär.
Lennart dog endast några och tjugo år efter lång tids krasslighet.
Så här berättade Robert (lillebrodern):
”Lennart fick ett vedträ i huve’t. Dä ramla’ från vedstapeln. Efter det blev han inte riktig igen. Han kunde få utbrott av vrede och svåra kramper. En gång kom han emot mig med yxan höjd. Jag satte upp armarna för att värja mig. Eggen skar ett sår över hela underarmen. Turligt nog vart det inte djupt. Dr. Hallander sydde ihop´et”
Ärret fick han ha hela livet, 2 decimeter långt.
Tidvis var det svåra tider och ont om mat. Ibland hade de bara potatis att äta. Inget salt till en gång.
Tror att fars rädsla för hunger hade sitt ursprung i det här. All mat ska sparas (även om den ruttnar i kylskåpet), möglig sylt ätas upp, skafferiet och kyl-/frysskåp överfyllda med mat, konserver, stekar, saft och gelé. Så mycket att det hinner bli gammalt och oätligt. Efter att mor och far var borta – fann vi 30 år gammal sylt och kött m.m.
Denna matneuros överfördes till nästa generation – vi lärde oss att äta tills det är tomt på faten – att känna hunger fast magen är överfull.
© Kerstin Löthman 2008