Paradoxalt nog åldrades hon tidigt, ryggen blev krum och gången ansträngd långt före de sextio. Tack vare att hon färgade håret kastanjebrunt i en ungdomlig frisyr, snedlugg och page, var hon på något sätt ändå med sin tid. Ständigt debatterande samhällsfrågor med en bitter rynka vid näsroten, alltid uppdaterad om de senaste vetenskapliga rönen om universum och allt tänkbart.
Mycket sällan för att inte säga aldrig berörde hon personliga spörsmål om sorg, oro eller glädje. Eller ens om hon träffade människor, vad hon gjorde på dagarna efter att hon blev änka. Alltsomoftast möttes man av förebråelser för att man inte hörde av sig, när man väl ringde. Skulden var tung att bära.
Vänner till mig frågade mig varför min mor alltid såg arg ut? Så hade jag aldrig upplevt det, men jag var ju van. Mitt svar i dag är att det var en kombination av bitterhet, ångest, och en försvarsmask mot en hård värld. En vass humor var nog också ett försvar och ett uttryck för hennes begåvning med orden. Hon ville bli journalist och författare, men förmådde det aldrig, det fordras ett visst mått av självtillit, självkänsla och självförtroende för att kunna sätta i gång att skriva.
Vad vet jag om lillflickan?
Inte så mycket… Bara några små fragment av berättelser hon sagt i förbigående. Det mesta höll hon för sig själv, och först nu, elva år efter hennes död, har jag fått reda på lite mer om henne och livet hon och hennes förfäder levde, tack vare släktingar. Jo i sanningens namn ställde jag en del frågor till henne åren innan hennes död. Det fanns stunder då, när jag kunde nå fram till henne och hon öppnade sig och visade känslor som låg djupt fördolda sedan åratal.
Nåväl, lillflickan tyckte om att hoppa barfota i komockor så att den ljumma geggan stänkte upp på benen. Något annat roligt minns jag inte att hon berättade. Jo, det var roligt när banan båten kom när andra världskriget var slut och man fick smaka bananer igen. Tomater hade hon aldrig sett så när en granne ville bjuda blev D besviken. De läckert röda frukterna var inte alls söta och goda.
Hon var pappas flicka och sorgen efter honom, som dog i en trafikolycka 1939, var inkapslad. Den verkade vara lika stark på gamla da’r, såret öppet, som när hon var en elvaårig flicka.
Hon kände att något var fel i klassrummet när kamraterna viskade till varandra och pekade på henne. Tydligen fick de veta om olyckan innan lilla D.
I mardrömmen kände hon sig ensam, på den här tiden pratade man inte mycket om känslor som jag förstår det?
Krisbearbetning och stöd till sörjande barn, det hade ingen hört talas om. Det var bara att bita ihop och leva vidare.
Mor Edit var förstås nedbruten av sorg och lilla D var yngst i syskonskaran på åtta. De flesta förstås utflugna redan.
Mitt i detta inre kaos bröt andra världskriget ut. Vilken skräcktillvaro för lillflickan. Tvärs emot den trygghet hon så väl behövde efter faderns död.
Den vuxna D avskydde svarta strumpor och när jag frågade varför började hon gråta. Sedan sin fars begravning hade hon aldrig burit svarta strumpor igen.
Hon lämnade små ledtrådar till sin bakgrund på så vis.
Att sköta hushållet med oss sex barn det var hennes heltidsarbete, dygnet runt i många år. Nog hade jag anat att det inte var det hon trivdes bäst med, att hon kände leda inför tvätt och diskhögar som ständigt reproducerades. I sanning ett Sisyfosarbete.
Men ändå blev jag chockad när hon berättade att hon ägnade sitt första år som gift åt att lära sig sköta hushållet, och sedan bittert tillade: ”Men det har jag aldrig lärt mig”. Där tycker jag att hon var orättvis mot sig själv, visst gav hon upp kampen mot tvätt och disk och lort någonstans vid fjärde eller femte barnet, men hon var fenomenal på att göra söndagsstek med en gudomlig sås och ättiksinlagd gurka. Dillkött och pepparrotskött. Färskpotatis med dill, äppelkaka med vispgrädde och olika fruktkrämer. Plommonkompott.
Barnen på området var avundsjuka på oss syskon för vuxna D ordnade fantastiska barnkalas! Det var lekar och tårta, glass med strössel och färska bär, nybakade bullar, fiskdamm och prassel med vita pappers påsar med godis och mandariner. Hon ritade filmstjärnor från 40- och 50-talet med tjusiga kreationer.
Luciatablåer var hon fena på att ordna och organiserade månget luciatåg genom åren. Varje midsommarafton hjälpte vi till med servering och annat på festplatsen i Viala, eftersom hon var aktiv i flera föreningar. Viktigast var nykterhetslogen. På foton kan man se att hon deltog i revyer och teater, vid något tillfälle hade hon teaterlektion med mig och andra barn. Det märktes att hon njöt av detta och var bra på det.
Ingen kunde skala så tunna potatisskal som hon eller baka så goda julkakor och saffransbullar.
Det hände ofta att hon brände sig på varma plattor, kastruller och plåtar. Även när hon gick upp på tidiga morgnar och strök kläder åt mig innan jag skulle springa till bussen. Det var mycket viktigt att allt skulle matcha tyckte jag…
Lite klumpig var hon och spillde ofta på kläderna. En egenhet jag ärvt… Dessutom brukar jag fastna i dörrhandtaget med ärmen, precis som D.
När jag ser henne för mig, överlappar bilderna varandra. Den åldrade D, som utstrålade hjälplöshet och förvirring och lillflickan D, sorgsen och ensam. Trots allt fanns det nog en hel del goda stunder däremellan men så särskilt lycklig upplevde i alla fall inte jag att hon var senare delen av sitt liv.
Mitt liv, liksom D:s, bottnar i artonhundratalet, hos de fattiga statarna, i sjukdom och elände, ibland i värdighet trots allt, utan möjlighet att ta vara på sina begåvningar, annat än till det viktigaste – att överleva. Undrar vad de skulle säga om att deras barnbarn och barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn kunnat förverkliga drömmar, utbilda sig till läkare, ingenjör, hälsovårdsinspektör, arbetsterapeut, sjuksköterska, biomedicinska analytiker och så vidare… Att vi kan se oss om i världen.
Tänka sig att vi bor i lyxiga bostäder med värme och rinnande vatten, har rikligt med mat, hela och rena kläder i massor, pensioner och sjukförsäkringar. Barnen tas om hand på dagis och behöver inte jobba och slita ont. De behöver inte följa med ut i lagår’n som spädbarn eller vara ensamma hemma när föräldrarna arbetar. Storasyskon behöver inte gå upp klockan sex på morgonen och baka bröd och ta hand om småsyskon i stället för att gå i skolan.
En grundtrygghet som är helt osannolik.
Jag känner mina rötter starkare för varje år och förnimmer den kamp och de sorger de som gick före genomlevde, i min egen kropp. Inpå bara huden, rätt in i inälvorna och hjärtat, hjärnan i varje liten cell finns deras minnen, deras arv.
Stoltheten jag känner är ny och ersätter den skam stataren fick utstå. Så läker något en aning.
© Kerstin Löthman 2009