Min fars bror Lennart har jag bara hört talas om. Han dog ung i sviterna av epilepsi (?). Lennart hade märkt min far. Jag minns ärret. Det skimrade i vitt, brett och fult på underarmen.
När Lennart var liten befann han sig en dag vid en hög vedstapel. Hur det än gick till, ett vedträ föll i huvudet, eller han klättrade högt upp och föll, gick det sönder något i hans huvud. Han blev aldrig sig själv igen om jag har förstått det hela.
Raseriutbrott och epilepsi. Säkert någon hjärnskada.
Yxan var så vass att fast den bara snuddade vid armen, gick den igenom hud, fett och blodkärl. Min far, som bara var ett barn, höll upp sina armar för att skydda sitt ansikte när Lennart gick emot honom, med yxan höjd.
Blodet rann mörkt. Sedan den skarpa svedan, bultandet av blodet som pumpade ut ur avskurna kärl. Lennarts skrik. Skramlet av yxan, skrällen mot det kvistiga trägolvet. Tårarna. Underläppen genombiten.
(Tröst – löv täcker, morkullor, sudd, foto, djuren, frid i naturen)
© Kerstin Löthman 2007