Stolen är röd med träpinnar i ryggen. Färgen är bortnött på sitsen. Flickan står med nakna barnfötter på den och lutar sig nyfiket fram. För hon vill se vad mamma gör.
Mamman steker pannkakor. Det fräser så härligt när smeten hälls i pannan. Doften av smör kittlar i näsan. Små bubblor pöser upp och brister. Smeten stelnar nästan på en gång. Mamma vickar på pannan så det rinner ut i kanterna.
Stolen glider på golvet med ett skrapande ljud – hon hinner precis få fram armen och tar stöd på spisen.
I en evighet hör hon stekfräset. Huden steker. Så hör hon sig själv skrika. Med ens börjar tiden ticka igen och armen rycker undan sig själv och hon springer och springer. Skriket bara fortsätter, men nu är det ett tyst skrik. Munnen gapar och flickan springer. Hon ser sig själv – står på sidan av, utanför, slipper vara inuti det onda. Det vita glödröda bultande, outhärdliga.
Bandaget är stort och vitt, små blanka spännen i metall fäster ändarna på lindan. Hela handen och underarmen är inlindad.
Flickan skriker än sitt stumma skrik. Det vill inte sluta.
© Kerstin Löthman 2007