Hon anar konturen av föräldrarnas säng.
Som vanligt är det fullt med saker på golvet.
Tänker tanken – ”Usch, jag skulle inte varit barfota!”
Känner en mjuk strumpa under foten.
Men vänta nu – det känns kletigt!
Ett ögonblick av förvåning – så rycker hon undan foten och trycker på lysknappen ilsnabbt.
En våg av äckel böljar upp i henne. Bara en sekund ser hon den, men bilden är fastbränd i hjärnan.
Råttan. Söndertuggad. Tarmar, blodiga slamsor, den nakna svansen och en bit skinn med brun päls på är allt som finns kvar.
Skriker. Ser. Klegget fastkletat på foten. Skriker. Igen.
Hoppar på ett ben ut i badrummet. Försöker hitta de ljusa fläckarna på golvet – där det är mindre smutsigt. Spolar. Spolar, spolar hett, hett vatten, brännhett. Det gör ont. Bränner bort smutsen, äcklet, bacillerna.
Märker inte tårarna som gör ränder på kinderna.
© Kerstin Löthman 2007