Pappas händer är smutsiga. Hela han är svart av damm t.o.m. håret som egentligen är grått. Overallen är tjock med damm. Skorna bulliga och tunga, mörksvarta. Glasögonen är fulla av små grå prickar. Han ler ett stort leende. Tänderna lyser vita mot allt det svarta. Jag är glad för vi ska åka och bada!
Hela dagen har jag längtat. Det är värmebölja och svettigt. Asfalten är alldeles mjuk. Idag sjönk cykelstödet ner i asfalten så cykeln välte!
Vi ska åka med lastbilen. Den som hör till smedjan. BLOMS SMIDE står det på väggen till smedjan. Det är röda blanka bokstäver. Vi klättrar upp på flaket. Man måste sitta på filtar för metallen är så varm av solen. Harriet, Sören, lilla Mats och Göran följer med. Susanne höll jag på att glömma. När vi åker genom samhället måste vi ligga under badlakanen – annars kan POLISEN ta oss, säger pappa. Sedan får vi sätta oss upp och titta ut över sidan på lastbilen. Det brummar och darrar i rumpan och kroppen när vi åker. Håret fladdrar skönt och det luktar torrt av vete och havre. Säden är mogen och gul på åkrarna. Jag ler och allt är härligt.
Efter ett tag far vi nerför den branta backen och susar genom sista kurvan. Där glittrar silvervattnet mellan björkarna. Stora feta blåbär gör marken prickig.
Pappa hinner knappt stanna så har vi ungar hoppat av flaket och springer i varm sand barfota mot sjön och slänger av oss kläderna i farten. Jag fortsätter i samma fart ut i glasklart vatten och plaskar upp mjuk moränbotten som grumlar sig till en blöt stig efter mig. Småfisk blänker till när de raskt simmar undan ”jätten” som stör deras värld.
Det känns som en oändlighet innan det långgrunda tar slut och min klibbsvettiga kropp blir ett med svalheten i sjön. Flyter på rygg. Vattenbubblor kittlar min rygg. Ser det blå – himlen – och vispgräddsmoln flyter med mig.
Här vill jag vara; alltid; nu; i evighet; amen.
Jag tycker inte om att få vatten i näsan och det svider i ögonen om jag provar att öppna ögonen under vattnet. Så jag får klämma med fingrarna om näsan och blundande dyka ner när jag leker säl. Hjärtat bultar i öronen och upp eller ner finns inte. Behöver andas, det är trångt i bröstet, får inte dra in vattnet, får inte….då är jag uppe och fyller mig med luft, flyter som en plastanka.
Sören skvätter på mig som vanligt och jag sparkar upp stora vågor mot honom med fötterna. Snart är alla med i vattenkriget men jag tröttnar och simmar iväg. Inte för nära vassen – där finns gäddorna – tanken hugger mig i tån med sylvassa tänder. Sväljer och tar kraftiga simtag bort från tanken och in i solglittergatan – kisar mot det starka ljuset. Pappa gör mig sällskap. Han tar sneda simtag och håller huvudet högt för att inte tappa glasögonen. Frustar och skrattar – jag känner hans glädje som också är min.
Harriet är blå om läpparna och darrar i hela sin tunna kropp – men fryser det gör hon inte säger hon och fortsätter bada fast tänderna skallrar mot varandra när hon pratar. Alla barn sitter på filtar invirade i badlakan och dricker röd saft och smular med Mariekex – utom jag och Harriet. Vi går inte ur vattnet förrän lastbilen är packad och alla sitter på plats! Då är det bråttom men i farten rafsar jag åt mig både blåbär och harsyra som jag äter så sakta så det räcker hela vägen hem.
När vi närmar oss samhället gömmer vi oss under badlakanen igen. Lilla Mats somnar.
© Kerstin Löthman 2007