Kerstin - All of me

Tankar, känslor, dikter, prosa, sånger, bilder, råd vid cancer

Släkt, vänner & bekanta

 
Frågor folk ställer (och inte ställer)

Hur mår du?
Numera svarar jag oftast bara hur det är i stunden, den dagen. T.ex. idag är en bra dag, eller idag är jag väldigt trött. Är det någon jag känner väldigt väl och jag har behov av att prata om hur jag mår så gör jag det. Till en sådan person kan jag också vänligt säga: ”Idag vill jag inte prata om det.”

Förut kände, och trodde jag, att jag var ”tvungen” att svara, men en del vill inte ha ett ärligt svar. Andra är nyfikna och vill ha reda på alla detaljer. Det blir som ett förhör… Vissa vill själva bli tröstade och lugnade och ösa ur sig sin egen ångest. De sistnämnda har jag inte längre frivillig kontakt med. Vid t.ex. en fest eller släktträff där en sådan person är med, håller jag distans, stoppar och avbryter om de börjar. Jag ber också lojala människor ”skydda” mig.

Vad har du gjort med armen?
Oftast är det barn som frågar. Jag svarar – för att min arm annars svullnar. Många nöjer sig med det.

Varför då, svullnar det?
Ja det är efter en operation. Det blev en del ärr som gör det svårt för ”vätskan/blodet” att rinna som det ska. Nästan ingen frågar vad det var för operation. Om ett barn frågar – kan jag säga att bröstet var sjukt. Är det en vuxen säger jag nog att ”det är min privatsak.”
 

Gamla bekanta som inte vet

Svårt, mycket svårt. Ibland när jag oförmodat springer på någon som jag inte träffat på åratal är jag nog ganska oförskämd. Låtsas att jag inte känner igen den andre eller svarar undanglidande och luddigt på frågor. Ibland ljuger jag och säger att det är bra – för det är enklast så. Lägga fokus på den andre och frågar ut den om jag har ork och intresse. Jag har fått lära mig att vara egoist – vad mår jag själv bäst av – försöker jag tänka. Varje stund jag kan ha det bra är guld värd. Det har hänt att jag har blivit alldeles uppriven efter att ha lämnat ut mig för mycket till någon, numer, perifer person.

Ganska många ser rätt igenom mig, utan att verka känna igen mig.
Vet inte om de tycker det är obehagligt (som jag) eller om det är för att tiden har gått.

Det är ganska märkligt hur min identitet har förändrats från vårdpersonal till patient. Jag är patient på det sjukhus som jag har arbetat på. Numera hälsar labbpersonal, onkologsyrror, apoteket, läkare från röntgen, onkologen och kirurgen i min egenskap av patient mycket oftare, än någon av mina forna arbetskamrater. Jag vägrar dock att bli min sjukdom, att bli bara patient. Jag kämpar hårt för att framförallt vara människa med rätt till ett värdigt och personligt bemötande.

Förresten kommer jag att tänka på ett möte med en gammal arbetskamrat – säkert 8-10 år sedan vi jobbade ihop – som tvärstannade mitt i sjukhusets entréhall och utbrast glatt – Nämen det är ju DU! och hennes ansikte lyste upp samtidigt som jag fick en jättebjörnkram som värmde långt in i hjärteroten. Jag förstod att hon visste, men vi pratade otvunget en stund och det var så roligt att höra att hon hade det bra, gjorde karriär – och inte hade ”beröringsskräck” gentemot mig – fast hon visste….
 

Skriva brev

Särskilt i början skrev jag brev/mail till släkt och vänner med medicinska fakta, hur jag kände det och hur jag ville bli bemött. Det är bra för då vet de och jag behöver inte tjata och älta om information. Det är också skönt att skriva av sig känslor och tankar och man är lite skyddad när man inte behöver prata direkt.

Kerstin Löthman © 2012-2019 Frontier Theme